Sitter på mitt oerhört stökiga rum i H-sand. Sjukt att jag kan lyckas med detta. Men när jag sitter här fylls jag av olika känslor. Jag känner mig ensam. Alltså inte det ensam när man myser ner sig i soffan och bara mår gott. Jag känner mig ensam med stort E!

Alltid när den ensamheten kommer krypande är det alltid lilla Mamma som kommer tillbaka i tankarna. Min Mamma, min älskade Ängel. Nu har det gått snart 2 år sedan du lämnade livet tillsammans med oss andra här på jorden. 2 år! Jag har klarat 2 år utan dig vid min sida. Jag känner mig stark, oerhört stark, men samtidigt så ledsen.

Har kommit till insikt att varje dag inte längre är en kamp, jag behöver inte längre kämpa. Mamma, jag vet att du finns med mig. I allt jag gör och tar mig för. Sorgearbetet går på högvarv, men jag ringer dig fortfarande ibland. När sorgen blir för stor och klumpen i magen känns påträngande, när hjärtat bara skriker efter att få höra din röst. Jag skulle göra vad som helst för att få se dig igen.

Älskade Mamma, jag saknar dig så!

Älskade mamma, vem är väl som du?

Ingen i hela världen..