Jag tycker det är ganska fascinerande. När en människa dör så är de helt plötsligt väldigt saknade, de har aldrig gjort ett fel någonsin.

Se bara nu som den tragiska olycka som hänt med hockeymålvakten Stefan Liv.

Jag har inte riktigt haft någon mening om honom, knappt vetat vem det varit..

Men jag minns att för några år sedan var det något skott han inte tog. Sverige var rasande, hans familj blev trakasserad och han och hans familj var hatade.

Nu helt plötsligt är detta som bortblåst, har man helt enkelt glömt det? Eller är det att man lider med det för att han inte längre finns med oss?

Aftonbladet har en stor artikel och "bildextra". alla hans tabbar verkar även där vara som bortblåsta.

Ska man inte hedra en människa med både tabbar och framgångar?

Han blir ju som helgonförklarad, inget fel med honom eller hans karriär..

Men tabbarna är väl också en del av honom?

Just nu är det prat om bedömning, och bedömning, och bedömning..

Hmm.. Blandade känslor kring detta.

Kvällarna spenderas tillsammans med Bea, och vi har helmysigt. Har massa tok att prata om och diskutera.

Det är så skönt med att vi båda är väldigt lättsamma som personer, UNDERBART!!

Förövrigt så kanjag berätta för er att det stormar i H-sand! Fullkomligt stormar..

Nu ska jag återgå till lektionen! :)

Toddls! :)